det är mycket nu.
det är jävligt mycket just nu.
och som vanligt när det är så fruktansvärt jävla in i helvetet massa går hjärnan på högvarv och kroppen det motsatta. jag sover. jag sover bort nätter. jag sover bort dagar. jag sover bort tid, jävligt värdefull tid. jag tänker istället för att göra, och med en sak avbockad känner jag mig värdig att lägga av igen. ta en paus. på 78 timmar.

det är det här med modes. mina modes som sätter in när jag minst vill det. eller för den delen har tid med det. eller ens kan hantera det. jag har veckor och dagar som block i min hjärna, och varje dag med sina 24 timmar är inrutade och fullsprängda. och här ligger jag. i min säng. intet ovetande om att för varje sekund som går, fylls listan med tidspress på. jag måste ta mig ur mitt rutmönster. jag måste byta bana. komma igång. komma rätt. halka in. snarast.

det första på min lista idag av dagens måsten försvåras av det cykel/bil-lösa faktumet. den kollektiva bestraffningen, dvs färdmedlet, inger inget hopp och lust att rulla ur sängen. tidskrävande, åh så tidskrävande, den där förbannade bussen är. för att inte tala om svettig. och människofylld.

jag önskar jag var människofylld, sådär full av liv. sådär energisk och fantastisk, som jag vet att jag kan vara.

men inte just nu. inte just idag. inte på ett bra tag.
tidspress är ingen ångestdämpare.

jag är ingen ångestbekämpare.
inte just nu. inte just idag. inte på ett bra tag.