jag åkte buss hem med en sönderslagen man ikväll. han hade rymt från akuten. han hette krister och skulle desperat hem till sin fågel nisse som inte fått mat sedan i måndags. jag kommenderade honom att tänka på sig själv och åka tillbaka till sjukuset, men det ville han inte. då gjorde vi en deal, att imorgon måste han minsann göra det, även om han brukar klara det mesta och det säkert kommer gå över till imorgon. krister hade en gigantisk blåtira, blod över kläderna och sprucken sårhud. nedslagen av ett gäng hade han blivit. dom hade kallat han och hans bror för bögbrödrar, varpå han kontrat med jävla talibaner. sen var det klippt. sparkar. slag. blod. ont. krister frågade om jag hade haft en trevlig kväll, och när jag svarade att det hade jag minsann, så frågade han vad jag hade gjort. jag berättade om filmpremiär och han undrade om jag var en sån där skådespelare. då svarade jag att nej minsann, jag är regissör. då blev han imponerad och tyckte jag var häftig. sen var det dags för mig att gå av, och jag sa åt honom att han skulle komma ihåg vad han hade lovat mig. då svarade han att det skulle han minsann göra, och att det var jäkligt trevligt att träffa mig. sen avslutade han det hela med att han hoppades att han skulle se mig som uppläsare på tv4 nyheterna, eller i soffan hos malou. jag skrattade, vinkade hejdå och klev av bussen.

sydsvenskan skrev inte om kristers fågel.