Stockholm ligger bakom mig, och jag sitter nu vid ett köksbord i Mölnbo. Mina ögon svider av svullenhet och jag vet inte riktigt vad som ska få mig att komma tillbaka till mitt vanliga jag. Det verkar som att hjulet bara fortsätter att snurra snurra snurra och jag får inte en chans att hoppa av.

jag har precis gått upp ur sängen, duschat och ätit frukost, men allt jag känner för att återvända till täckets varma trygghet, sluta mina blå och totalignorera livet.