nu har både blodet och tårarna runnit. jag grät som ett litet barn, men de två sköterskorna som lugnade ner mig tyckte att jag minsann va jätteduktig. det är så konstigt att gråta och panika sådär över något som man vet inte är så farligt som man tror. som sagt, jag behöver ett bättre psyke. helt klart.

nu värker det i min arm och det är ganska synd om mig.