Det är en märklig sak det här med att göra film. Så sitter jag där helt plötsligt och säger 'varsågod' stirrandes in i monitorn. Jag ord jag själv skrivit ner sägas högt, jag ser människor förvandlas till någon dom inte är pga min fantasi, jag ser liv i mina miljöbeskrivningar. Jag sitter man där och stirrar rakt in i min egen hjärna. Ett helt rum skärmas av. Ögonen stirrar som en galning mot skärmen och jag glömmer säga 'tack', för att jag tror att det är en film jag tittar på. Där är 25 personer runt om mig, som alla lyssnar till mina direktiv. Det är 25 personer runt om mig som lyckas göra precis som jag tänker. Jag vill kalla det mäktigt. När man sen försöker tacka för människotiden som avverkats låter det alltid så smalt med ett enkelt tack, men det är allt jag får fram. Jag blir så imponerad över att jag har sparkat igång en cirkus av människor, som alla jobbar för att jag ska bli nöjd. För att just min vision ska verklighetsställas. Jag försöker igen; tack. Tack tack tack alla fina människor, både ni som jag lockat med mig på inspelning, och ni som tvingas höra om allt när jag går därifrån, och ni som är orsaken till att jag gör vad jag gör överhuvudtaget. Tack.