WOW tänkte jag. Vad gör Timbuktu hemma på min gata i stan? Sen såg jag att det i verkligheten var en 40ish kvinna i grön jacka. Kanske befinner jag mig förtfarande i dimman av dagens rördhet. Känner att kinderna, så här tre timmar senare, still är röda och att värmen i hjärtat sitter kvar. För många fina ord och en programsnilleblixt senare spenderar jag min sista Stockholmsfredagseftermiddag med mig själv, soffan och överbliven tacos. Kan låta deppigt, men det är alldeles, alldeles...

underbart