min kropp har ett konstigt sätt att reagera på saker, pang bom så ligger jag där. däckad, utslagen och mår allmänt piss. ett par dagar brukar det ta, sen är jag tillbaka igen. nu är jag inne på dag tre, och jag börjar känna att någonstans finns där nog ett ljus ändå.

jag känner mig som 16 igen, samma tankar samma jargong men fan inte samma tjej. jag är inte samma tjej, varken i huvudet eller i kroppen, bara omständigheterna som spelar mig ett spratt då och då. det är tur man får chans att andas ut ibland, blir jobbigt när inandningarna tar övertag över mitt överjag.