Igår när jag satt på bussen hem från bion (SE MAMMUT) hände en märklig sak. Jag satt med mina lurar i öronen och i ögonvrån spanade jag lite på personen som satt på sätet brevid mig. En mörkhyad kille. 25 års åldern. Röd stor hiphop jacka och röd stor hiphop keps, diggandes till någon slags musik. Lisa Ekdahl sjönt om förlorad kärlek ur min ipod och känsla sa mig att helt andra toner spudlade i hans hjärna. Nästa hållplats skulle jag av. Killen mig med. Då reser han sig upp. För första gången kan jag helhjärtat titta på honom. Det är här chocken kommer in.

1. Det var ingen kille
2. Hon var vit
3. Närmre tant än medelålders
4. Fantastiskt ful röd jacka och fantastiskt ful röd keps
5. Hon lyssnade antingen på Jill Jonson eller Lasse Stefans
6. Hon hade en rosa ryggsäck med en liten älg som höll i ett hjärta. I Love Norway stod det i hjärtat.

Jag blev rädd för mig själv. Jag måste ju erkänna att bussresan var fyld av olika slags fantasier om den här häftiga snubben jag delade säte med. Suck, jag börjar bli knäpp for real.