Det är inte okej att behöva befinna sig down the walk of shame när man inte ens har fått ligga under föregående natt. Ni vet, klockan är tidigt dagen efter, ljuset är lite för starkt för ens mascaraklumpade ögon. Linserna är nästintill igentorkade och man är ungefär lika fräsch i munnen som ens anus. Man är påväg till bussen, väntar på taxin eller för sina bara ben rakt hemmåt vid promenadavstånd. Folk tittar. Folk tänker. Man känner. Har man turligt nog lyckats få sig ett napp, och natten har varit fylld av trevligheter är detta något man kan stå ut med. Ja, jag har legat inatt. Ja, jag är ute i kylan i alldeles för lite kläder. Ja, jag vet att mitt smink rinner, och ja, jag har full koll på att lackskor inte är den optimala söndagspromenadsskon. Men jag har ändå legat, och det har inte du din sunkiga tvåbarns mamma med matkassarna från ICA.

Idag stannade en taxi. Vevade ner ruta. Jag stod vid ett övergångsställe med blicken mot mitt mål. "Ey, fryser du inte flicka lilla höhö". Jag kände för att ställa mig mitt framför bilen, klä av mig alla kläder jag hade på mig och skrika "NÄDU JAG ÄR HET SOM UTAV BARA FAN". Naturligtvis gjorde jag inte det. Jag riktade istället näsan mot skyn, igonererade, och tänkte att jag är fan så mycket bättre än dom flesta i den här världen. Jag fick ligga igår, jag fick ligga brevid Lotten i hennes säng och lyssna på hennes konstiga meningar hon formulerade okontrollerat. Jag fick klappa henne på kinden och säga att allt blir bra, och jag fick vakna till ljuden av en fin kompis andetag. Då kan det i och för sig vara värt att under 20 min känna sig som ett smutsigt luder, på väg hem efter en natts slampiga aktiviteter, när man vet att man inte har gjort något annat än vara så bra kompis man försöker vara.