Dagens erkännande:

jag tror att prinsessor i prinsessklänningar, med elaka styvsystrar hack i häl (släng gärna in en räddare i nöden här, han kan tex heta Prince Charming) och ballerinor i rosa tyllkjolar och gosedjur formade som nallar med en ständig puppy eyes look, är riktiga människor med riktiga liv och riktiga, härliga, fluffiga "rosa-moln-och-my-little-pony-är-min-bästa-vän"-lyckliga känslor. Jag har en fin bubbla inom mig. Där är sockervadd marken vi går på, och polkagrisar födan vi lever av. Där är olycka en glastår, som en berlock runt någons hals och svordommar kan mest liknas vid "pyttsan" och "järnspikar". Där regn är guldstänk från en försvinnande regnbåge, och åska är en mozart symfoni utförd perfekt av en stråkkvartett. Där mörker bara finns när ögonen stängs och där ögonen bara stängs för att blinka.

Min bubbla är mitt imperium. Där härskar jag. Där är jag förtrollad. Där är min tillflykt. Där är jag glad.