Bilvägen hem från skolan är dagens mest produktiva halvtimme. I alla fall om man skulle räkna i hjärnaktivitet. Hjärnan jobbar och jobbar och tänker och tänker och ibland fokuserar den även på bilkörningen med. Sen räcker det med att jag stannar motorn och det är som om all luft ur en ballong pyser ut. Nu sitter jag här framför datan. Har ett helt manus klart i huvudet. Öppnar upp ett dokument. Tomt. Får inte fram ett ord. Ungefär som den där skitnervösa känslan man hade när man var 12 och ringde upp killen man va kär i, som alltid slutade i en busringning eftersom man aldrig vågade säga något. Naturligtvis vågade jag aldrig ringa upp över huvudtaget, men jag tror ni förstår. Har 30000 tusen ord att säga 756 olika meningar färdigformulerade, men jag får inte ur mig ett piss. Jag känner mig blank. Förhelvete, måste lägga av med sånt här nu. Skriv nu Pernilla. Sluta tänka, och bara skriv.