gårdagen

där gick jag, med sorg i hjärtat och snor i näsan, snabbt över torget. kände molnet ovan mig. grått och inte långt ifrån bristningsgränsen. ni vet den där "hela-världen-rasar-samman-det-är-så-himla-himla-synd-om-mig-just-nu"-känslan. Då, som om något ville rädda mig, dyker en tant-tjej upp och sluddrar halvt oförståeligt fram hur full hon är och att det var minsann inte igår det hände. Med tre leende på läpparna börjar hon prata, och jag undrar om hon någonsin kommer komma fram till något. Varje mening avslutades med en ny påbörjan, innan avslutandets faktum. På ett par minuter fick hon fram att hennes 28-åriga son låg på behandlingshem, samt att hon var mitt uppe i en separation. Ord och skratt omvartannat bubblade fram, och jag tänkte, kan hon skratta åt sin misär, då kan jag med handen på hjärtat sörja min plånbok och kamera under en tyst minut, för att sedan fortsätta leva. utan moln